Våld mot närstående

Det händer ett och annat i frågan om våld i nära relationer. Utvecklingen sker. Dock långsamt och med vissa bakslag. 

Några berättelser som jag skrivit eller kommer att skriva handlar just om våldsamma förhållanden, hur det drabbar alla inblandade och om vägar ur sådana relationer.

Men det som händer i verkligheten kan bli mycket grymmare.

RÄTTSSYSTEMET SOM SVIKER.

Det som jag vägrar acceptera är när rättssystemet sviker människor så brutalt. Och även om det inte var på den vansinnigaste nivån, vägrar jag. Rättssystemet måste ge stöd och rättvisa. Punkt.

Jag skriver om ett fall som har tagits upp i medier tidigare, senast 29 augusti 2019 i Expressen ( en debattartikel av Thomas Bodström). Ett fall som jag kan beskriva som ett totalt svek från rättsväsendet. Och det i den tiden då man lyfter frågan om våld i nära relationer och driver fram utvecklingen som skulle garantera en trygg framtid för de drabbade.

Sedan händer detta: en förövare får ensam vårdnad. Trots en fällande dom. Trots barnens skräck gentemot förövaren.

Det tokiga är varför socialtjänsten struntar i barnens vilja? Barnen vill inte bo hos deras pappa – som misshandlat dem – inget underligt med det att de inte vill. Just det är ett klokt beslut. De är 12 och 8 år och är fullt medvetna om riskerna med att bo hos en sådan vuxen. Vem säger att de inte är mogna nog att känna som de gör? Ni som tycker det – när ni var i samma ålder hade ni svårt med insikten om att en misshandlande människa är farlig? Det tror inte jag. Sådant känner man i rätt så tidig ålder.

Det ännu mera tokiga är att mamman blivit berövad vårdnaden. Förövaren är ensam vårdnadshavare. Det ses inte som galet att låta en våldsutövare ha vårdnad, samtidigt som offret straffas för – och nu läs noga – umgängessabotage. Detta begrepp är en rudimentär företeelse som måste tas bort ur bruk. Det är en fälla. Ett sätt att tvinga offer till traumatiserade och riskfyllda umgänge med förövare. Först är offer gisslan hos förövare, sedan är de gisslan i rättssystemet.

Två aspekter som rättsväsendet inte tar hänsyn till – fast de är avgörande – att barn som bevittnat våld eller/och blivit misshandlade behöver ha en trygg miljö (det behöver nog vi alla) och umgänge med en våldsutövare ger ingen trygghet utan skräckkänslan. Givetvis vägrar barn träffa förövare…och anklagas för umgängessabotage. Å andra sidan har vi den andra föräldern, den människan som blivit misshandlad och/eller fått veta att barnen farit illa. Som alla ansvarsfulla föräldrar vill hon inte att barnen ska hamna i sällskap med en våldsutövare som kan när som helst skada barnen. Hur kan den människan med ett rent samvete tvinga barnen att träffa våldsutövaren? Borde hon säga till barnen att det inte är någon fara? Är det inte det? Allvarligt?

Photo by Milada Vigerova

Mamman hålls som gisslan. Hon är hotad att aldrig få något umgänge med sin yngsta son, om kontakten mellan förövaren och äldre sonen inte fungerar. Hon åläggs ansvaret (detta – under hot) att ordna den kontakten. Men vem har klippt av det bandet? Visst är det förövaren, som ruinerat tilliten genom att misshandla sönerna.

Så länge sådana domar är möjliga går det inte driva utvecklingen framåt. Finns det någon makthavare som på allvar är intresserad att ändra på de lagar och bestämmelser som bestraffar offer och uppmuntrar förövare?

FATIMA BERGGREN. ROP PÅ HJÄLP.

Har samhället svikit Fatima Berggren?

Den frågan dyker obönhörligt upp i tankarna varenda gång programledaren från Brottscentralen https://www.expressen.se/tv/nyheter/brottscentralen/hela-program/brottscentralen-18-april—se-hela-programmet-har-1/ lägger till nya detaljer i fallet.

Året 2017. En kvinna blir mördad. En kvinna som ropat på hjälp flera gånger. 75 polisanmälningar mot mördaren, bland annat för hot och misshandel, är en enorm siffra. Siffran som skrikit på hjälp, men bara blivit ett faktum i statistiken. Tänk bara på det. Låt det sjunka in ordentligt. Sjuttiofem!

Resultat: frikännande dom.

Fatima ansökte om kontaktförbud. Det beviljades inte. Återigen, inte första gången en kvinna som ansöker om kontaktförbud utan att få det beviljat blir mördad. Utan att nånting ändras i lagföringen trots faktiska brister. Hur många liv måste våldsoffer mista innan makthavare kommer till tanke att nånting inte fungerar som det ska och att regler gällande kontaktförbud borde ses över? Och förhoppningsvis ändras med konkreta åtgärder? Ni vet, som i larmet med åtgärd. Så att personer som ansöker om det blir verkligen skyddade.

Under rättegången orkade Fatima inte att berätta igen. Helt förståeligt samtidigt som det blev säkert en anledning till frikännande dom. Visste hon ens att det fanns stöd att få hos Brottsoffermyndigheten och socialtjänsten för att orka ta sig genom rättegången?

16 års fängelse. Låter som en lång tid. Men i sammanhanget är en löjlig siffra subtraherad med häktningstiden och villkorlig frigivning.

Man skulle kunna rada upp en lista – en lång sådan – med namn på alla de som blivit nekade rätt hjälpinsats från samhället eller när befintliga insatser visat sig vara bristfälliga. Listan på de vars liv släktes med mord. Den listan existerar redan. En fråga då: nånstans där ute, existerar någon som ens försöker analysera vad som gått fel och vad skulle kunnat förbättras i rättsväsendet? Och i fall om, tas det på allvar av politiker? För man ser ju att allt upprepar sig och offer faller i samma gropar, och myndigheter står handfallna inför verkligheten.

DOMESTIC VIOLENCE HAS NO EXCUSE by Nova Ling

samhällsfrågor, konst, gitarrmusik, författarskap

%d bloggare gillar detta: